Trygga barn – Trygga föräldrar
– Familjens roll på 2000-talet
Ett föredrag av Jonas Himmelstrand, presenterat på ett seminarium arrangerat av Kristdemokraternas familjepolitiska utvecklingsgrupp, i Riksdagshuset den 10 december 2008.
De senaste 30 årens familjepolitik har resulterat i otrygga barn, stressade vuxna och ett sämre föräldraskap. Eftersom barns trygghet är ett starkt socialt arv är vi dessutom inne i en negativ spiral.
Våra barn behöver mer tid med sina föräldrar – och de flesta föräldrar behöver mer tid med sina barn. Det kräver en ny syn på familjen. Det kräver politiska åtgärder.
Jag heter Jonas Himmelstrand. Detta var några av slutsatserna från min bok
Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige vilken är skälet till att jag står här idag.
Mina slutsatser kommer från erfarenheter och studier under 25 års konsultande inom ledarskap, pedagogik och psykosociala frågor i svenskt arbetsliv, samt från min familj – min hustru Tamara och mina tre barn.
Jag är inte partipolitiskt eller religiöst engagerad. Det närmaste jag kommit partipolitik var när jag som ung tillhörde SSU:s vänsterfalang och läste Karl Marx.
Jag kommer att använda ordet familj och menar då alla slags familjer: mamma-pappa-barn familjer, regnbågsfamiljer och makalösa familjer. Mitt resonemang är lika för alla.
Jag fick ett första uppvaknande när jag för några år sedan höll en studiedag på en gymnasieskola. Där var man chockerad över den ökade psykiska ohälsan hos eleverna.
Sedan hörde jag mödrar på utbildningar spontant utbrista: »Det kändes så fel att lämna min 1-2 åring på dagis.« Jag frågade mig hur mycket stress den känslan gav upphov till.
Sedan upptäckte jag att allt fler välutbildade unga hade svårt att klara mina kurser med videoåterkoppling. De verkade sakna självkänsla.
Ungefär samtidigt blev det allt vanligare att höra på arbetsplatserna: »Eva var så jättefin och positiv. Men hon gick förstås in i väggen.«
Dessa frågor blev startpunkten på min bok.
Sverige är kanske världens materiellt sett tryggaste land, med utjämnade löner, låg barnfattigdom, lägsta spädbarnsdödligheten och ett beundrat jämställdhetsarbete. Visst, inte alla har de problem jag räknar upp. Men vi borde må mycket bättre än vi gör.
Vilka symptom kan vi se och verifiera?
Ökad psykisk ohälsa hos unga. Sedan 1989 har Sverige utvecklats sämst bland 11 jämförbara länder: Finland, Danmark, Norge, Ungern, Schweiz, Österrike, Belgien, Spanien, Wales och Skottland, enligt SOU 2006:77. Mest flickor.
Ökad stressrelaterad ohälsa hos vuxna. Stress och ångest är den nya folksjukdomen för vuxna. Sverige har bland de högsta siffrorna i världen ifråga om andelen sjukskrivna och förtidspensionerade av befolkningen. Framförallt kvinnor mår dåligt enligt flera studier. Även unga högutbildade kvinnor. Stressrelaterad sjukskrivning är den vanligaste sjukskrivningen idag.
Ökade beteendeproblem hos unga. Enligt utbildningsminister Jan Björklund så skolkar vi mest, har mest skadegörelse och det mest kränkande språkbruket i klassrummen i våra skolor. Björklund har blivit kritiserad för att ta i för mycket. Men var och en som besöker våra skolor kan se att situationen på många platser är illa nog. Vi ser störningar i klassrummen, konformism, gängbildning, mobbning, våld, kriminalitet. Mest pojkar.
Försämrade skolresultat. Skolresultaten har försämrats de senaste 20 åren och Sverige har tappat sin tidigare världsledande position och ligger nu istället runt genomsnittet för högt utvecklade länder.
Stort antal skilsmässor. Antalet skilsmässor har ökat från 10% till nära 50% under de senaste 40 åren. En uppenbar orsak är en bristande förmåga att hantera nära relationer.
Ett vacklande föräldraskap. I en studie från förra året refererad i SvD visar Britta Johansson att även friska, kloka och förståndiga svenska föräldrar har svårt med sin föräldraroll idag. De saknar kunskap om barns behov och kan inte sätta gränser. Hon skriver:
Samhällets erbjudande om heldagsomsorg tycks leda till att många föräldrar tappar greppet om sitt eget ansvar. De tror/vill att barnen uppfostras på förskola/skola och utgår från att experterna på deras barn finns där.
Hon säger vidare att förskola/skola inte kan fylla de luckor som orsakas av brist på tid och tilltro till föräldraskapet hos föräldrarna.
Vilka är möjliga mekanismerna bakom dessa problem?
Bristande kunskap om små barns behov. Okunskapen om små barns behov är monumental i Sverige. Vår psykiska hälsa grundläggs under våra första tre år i livet, där är vetenskapen överens. Barnets hjärna formas fysiologiskt genom omsorgen av den närmaste vårdaren. Brist på närhet under de första åren leder kroniskt till sänkt ångesttröskel– vi blir som vuxna lättare rädda, stressade och ångestfyllda. Vad små barn behöver är kärlek och lyhörd omsorg från sina föräldrar eller närstående. Små barn har inga behov av pedagogik. Kärlek är deras enda pedagogik. Det kallas anknytning.
Den senaste forskningen på förskolans effekter bekräftar ett möjligt samband. Stor exponering till barnomsorg skild från föräldrar eller nära anhöriga har samband med en liten men signifikant ökning av beteendeproblem ända upp till 12-års åldern, även på de allra bästa förskolorna. (Då har mattefördelarna försvunnit.) Det är inte förskolans fel. Orsaken är separationen från de närmaste anknytningspersonerna. Förskolan kan inte ersätta föräldrarna även om vissa barn tål förskola bättre.
Ett Sverige i miniformat skapades när Quebec i Kanada för några år sedan införde kollektiv barnomsorg av svensk modell. Några forskare studerade effekterna och skrev följande (min översättning):
Slutligen finner vi starka belägg för att barnen mår sämre på ett flertal sätt både ifråga om beteende och hälsa, från aggressivitet till motoriska svårigheter och sjukdom. Vår analys antyder också att detta nya barnomsorgsprogram har lett till ett sämre, mindre konsekvent föräldraskap, sämre hälsa hos föräldrarna och sämre relationer mellan föräldrarna.
Inte helt olikt den svenska utvecklingen.
Brist på föräldratid även för de äldre barnen 4–18 år. Även de äldre barnen behöver mer föräldratid och en någorlunda tillgänglig nära person som älskar dem.
Som ung behöver vi någon som älskar oss även när vi inte verkar förtjäna det. Någon som står stadigt även när det stormar. Någon som hela tiden ger budskapet: jag finns här för dig, jag älskar dig, vi ska lösa det här tillsammans, det ordnar sig. Unga behöver sina föräldrar.
En dag kan vara lång i en tioårings liv. På fritids kl. 7.00. Redan trött och hungrig när skolan börjar. En hel lång skoldag. Sedan fritids igen och slutligen trötta föräldrar på kvällen med kanske ytterligare en aktivitet. Vem får man sin emotionella trygghet från? Föräldrarna är borta för länge. Man behöver någon att söka stöd och närhet hos. I bästa fall blir det en lärare eller annan vuxen på skolan. Men för det flesta blir det kompisen eller gänget som blir tillförordnat emotionellt stöd under skoldagen – s.k. kompisanknytning. Problemet är bara att kompisarna, framförallt i tonåren, inte är mogna att hantera svårare känslor runt olikhet, konflikter, misslyckanden och svek. Alltså vinner grupptrycket med konformism, gängbildning, utstötning, mobbning och ibland våld som resultat.
Eftersom naturen velat skydda relationen till dem som barnen anknyter till – naturen avsåg att det skulle vara föräldrarna och andra vuxna som föräldrarna har tillit till – så leder kompisanknytning till att de vuxna avvisas emotionellt.
Resultatet blir föräldrar som upplever att de tappat sin tonåring till kompisarna, lärare som upptäcker att eleverna är mindre intresserade av undervisning. En blind leder en blind in i morgondagens samhälle. Det är skrämmande nära William Goldings roman Flugornas herre.
Både föräldrar och lärare kan vittna om detta. Vuxenvärlden har tappat den emotionella kontakten med en ungdomsgeneration som ännu inte är mogen att ta eget ansvar för sitt liv. Föräldrarna, och genom dem lärare och andra mogna vuxna, måste åter bli de emotionellt viktigaste människorna i sina barns liv.
Vi har trott att staten i förskolor, skolor och fritidsverksamhet kan fostra våra barn. Men trots massor av resurser kan dessa institutioner inte ersätta föräldrarna. Föräldraanknytningen är den grund som dessa institutioner behöver för att fungera.
Goda nära relationer den viktigaste hälsofaktorn. Enligt den amerikanske läkaren Dean Ornishs metastudie är goda nära relationer den överlägset viktigaste hälsofaktorn. Vi har ont om tid för nära relationer i Sverige. Det leder till stressrelaterad ohälsa. Liten kontroll över den egna livssituationen är en annan hälsorisk enligt Sir Michael Marmot. Genom familjepolitiken har staten mutat in en sängplats i varje svensk familjs sovrum – en klar hälsorisk.
Dagens föräldrar förstår inte föräldrarollens betydelse. Dagens föräldrar inser inte alltid föräldrarollens betydelse. Statens institutioner har tyvärr varit framgångsrik i budskapet: »Staten fostrar bättre än föräldrarna.« Det är det kanske mest destruktiva politiska budskap som givits i modern tid.
Ett talande exempel – Den internationella hemundervisningstrenden
Det kanske mest fascinerande exemplet på en helt ny familjesyn är den internationellt starka hemundervisningstrenden. Alltså föräldrar som själva undervisar sina barn hemma istället för att skicka dem till skola. Som synes delar Sverige här jumboplatsen med Tyskland och sin föga smickrande skollag från 30-talet.
Miljoner barn i västvärlden undervisas hemma i västvärlden idag. Detta är det första stora pedagogiska nytänkande som gjorts på nära 200 år. Forskningen på hemundervisning är en ren bomb.
Pedagogiskt oskolade föräldrar lyckas bättre med att undervisa sina barn än skolan. Barnen utvecklas bättre socialt i hemundervisning än i skola. Särskilt lyckas lågutbildade föräldrar relativt sett bättre med sina barn jämfört med skola. Varför?
Ett skäl är troligtvis att vuxenanknytning är en viktigare faktor för lärande än vi hittills trott. Vi vill uppfylla förväntningarna hos de vi knyter an till. Föräldrarna har väsentligt större förväntningar på sina barn än kompisarna. Dessutom är undervisningen helt individualiserad och tidseffektiv.
Det är inte ens en särskilt djärv gissning att dominansen av förskola och skola inte överlever kunskapssamhället utan att en betydande del av utbildningen på grundnivå i framtiden decentraliseras till föräldrarna.
Det är ett trist tecken på svensk familjesyn att Sverige idag saknar förståelse för hemundervisning. Fördomar och okunskap gör att hemundervisande pionjärföräldrar idag, trots lagstöd, jagas med hot om socialanmälan och viten i flera svenska kommuner. Bara Tyskland med sin skollag från 1938 behandlar hemundervisande föräldrar sämre.
Politiska åtgärder på kort och lång sikt
Jag har blivit ombedd att ge några förslag till politiska åtgärder. Dessa är på lite längre sikt än de flesta skulle ge, men de behövs för att ge en riktning.
Föräldrar måste kunna fatta egna beslut om sina små barns omsorg 0–3 år. Varje val måste vara ekonomiskt möjligt för majoriteten av föräldrar – förälder hemma, med förälder på jobbet, farmor eller mormor, granne, företagsdagis, dagmamma eller förskola. Föräldrar som är osäkra på sin föräldraroll måste ges stöd i sitt föräldraskap snarare än att rutinmässigt rekommenderas dagis.
Kvalitetssäkra anknytningen för varje småbarn i barnomsorg utanför familjen. Svenska bör minst följa de amerikanska rekommendationerna om gruppstorlek och personaltäthet: högst 6 barn på minst 2 personal för ettåringar samt högst 8 barn och minst 2 personal för tvååringar. Alternativt Englands liknande regler. Föräldraomsorg kommer att visa sig billigast och bäst.
Erkänn familjers arbete med barn ekonomiskt, meritmässigt och med pensionspoäng. Det måste åter gå att försörja en familj på en lön. Den som väljer att ta omsorgen som sitt barn i hemmet måste erkännas för sitt värdefulla arbete meritmässigt, i pensionsavseende och genom någon form av ekonomiskt arrangemang.
Underlätta olika former av hemundervisning. En frisk engagerad förälder med tid, en rimlig idé och stöd kommer i de flesta fall att göra ett bättre jobb än samhällets institutioner. Sverige behöver göra sin tolkning av den svenska skollagens kapitel om hemundervisning evidensbaserad, och anpassad efter lagstiftningen i majoriteten av de anglosaxiska länderna.
Uppmuntra människor att fatta egna beslut efter egen övertygelse i fråga om nära relationer. Vi måste sluta med den ensidiga statliga livsstilspropagandan. Mänsklig utveckling och kreativitet kommer att blomma när människor åter får kontroll över en av de viktigaste aspekterna av sina liv.
Slutligen: Ge en landsomfattande utbildning om den nya kunskapen om små och äldre barns utveckling och familjers värde. Industrisamhället är historia och kunskapssamhället är här. Vi behöver alla lära oss den nya kunskapen – av vilken en del närmast är nygammal.
• • •
För intresserade: två profiler vars forskning jag nämnt här – förskoleforskaren Prof. Jay Belsky och psykologen Dr. Gordon Neufeld – kommer till Sverige i ett seminarium av Riksorganisationen Haro den 3 juni 2009 i Stockholm, se www.haro.se. Gordon Neufeld ger även ett seminarium för lärare den 4 juni, se www.strategier.se.
Självklart kan var och en av dessa fakta jag framlagt ifrågasättas. Men om man tar dem alla tillsammans som jag gjort i min bok så går det inte att undkomma slutsatsen att vår syn på familjen kört in i en återvändsgränd och att vi behöver en ny syn på familjen för 2000-talet. Slutsatsen är att trygga barn och trygga föräldrar i framtiden, kräver mer tid för nära relationer.
Familjen är samhällets enda kvarvarande institution för de nära relationerna. Den måste k-märkas, sen ges luktsalt, stöd och omtanke om vi ska överleva socialt i det här landet.
© 2008 Jonas Himmelstrand
Källor finns på: www.thc.se/kallor_dec10tal.html
Efterord: Sedan detta föredrag hölls har ny information om hemundervisning kommit från det amerikanska utbildningsdepartementet. Antalet hemundervisade barn har fortsatt att öka till 1,5 miljoner år 2007. Siffrorna ovan behöver alltså revideras: USA har 45 000 hemundervisade barn/9 miljoner innevånare, enligt officiella källor, snarare än de 33 000 som jag uppgivit ovan. En taleskvinna för amerikanska utbildningsdepartementet säger att hemundervisning förväntas fortsätta öka även i fortsättningen.
